Ordföranden har ordet…

Saxat från senaste numret av AnGripen…

Dessa rader skrivs annandag påsk. Stilla veckan är slut. Det har varit Palmsöndag, blå måndag, vita tisdagen, dymmelonsdagen, skärtorsdag, långfredag, påskafton o s v. Att den kallas Stilla veckan får nog i stor utsträckning tillskrivas långfredagen. Det blir roligare redan på påskdagen, om man nu ser veckan ur ett kristet perspektiv. Numera firar de flesta påsken med att äta ägg och leta ägg som påskharen kommer med. Jag likt, Johan Glans, undrar hur äggen kom in i påsken. Dessutom undrar jag varför det inte finns några påskvisor. Det finns ju en uppsjö av julvisor.

I senaste numret av tidskriften ALE – Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge finns det en artikel som heter Anna Rosina Lepasier – ett kvinnoöde och rättsfall i 1700-talets Karlskrona. Artikeln är skriven av Karl Bergman, som är docent i historia. Artikeln handlar om denna Anna och hennes göranden och låtanden samt hur de framkommer i domstolsprotokoll och kyrkböcker. Nu är inte Anna släkt med författaren, vad jag kan förstå, men är ett bra exempel på hur man kan sätta ”kött och blod” på vanliga människor från det förgångna.

I Ängelholmsboken för 2021 (jag kommer från Ängelholm) har Magnus Hellstrand skrivet en artikel om den som skapade Hembygdsparken i Ängelholm, Malte Liewen Stierngranat (1872-1960). Ett spännande och fascinerande livsöde, som sträcker sig mycket långt utanför Ängelholm. I samma bok skriver Bo-Ruben Hedwall om sin uppväxt i Spannarp från 1940-talet och framåt, som ligger i Ausås församling lite utanför Ängelholm. Jag känner inte eller kände inte till Malte och Bo-Ruben med blir tagen av deras berättelser.

Artiklarna om Anna och Malte är bra exempel på vad släktforskning också kan vara. Sedan är jag säker på att författarna inte tycker att de släktforskat. Jag tror vi alla bär på berättelser om våra anfädrar som borde få komma ut och fram, gärna i AnGripen.

Minnesteckningarna från Bo-Ruben är en annan variant. Bo-Ruben är född 1938, alltså nu 84 år. Det lilla samhället Spannarp som han beskriver, utifrån sitt perspektiv, är något som håller på att gå förlorat med alla dess skavanker och glädjeämnen. Jag menar inte att det var bättre förr, utan att det är viktigt att berätta om hur det var eller om hur man upplevde hur det var.

Jag är övertygad att det är viktigt att vi som lever nu beskriver våra liv och ser till att spara dessa berättelser. Det kommer att bli till stor glädje för framtidens släktforskare. Inte våra liv i stora drag. Nej, det skall vara detaljer om hur saker och företeelser fungerade och varför. Det är detaljerna som gör historien levande och bygger en bra berättelse.

Vi släktforskare är så vana att blicka tillbaka, vilket ligger i sakens natur. Vi borde dock hjälpa framtida släktforskare på traven och skriva ner det vi själva upplevt, där vi är ögonvittnen, under parollen För släktforskningen i framtiden.

Hälsningar
Alf